Om JAS och Sydafrikaaffären

Nils Resare: ”Mutor, makt och bistånd – JAS och Sydafrikaaffären”, (Natur & Kultur).
(för politiken.se 2010-10-03)

När jag skriver detta har jag precis läst de senaste artiklarna om Saab Bofors Dynamics export av svensk krigsmateriel till diktaturen Saudiarabien. Det är samma hyckleri som alltid. Jag har sett det sedan 80-talet när jag försökte bringa klarhet i mutorna kring Bofors Indienaffär. Nu är det handelsminister Ewa Björling (M) som antingen förnekar affären eller att hon känt till den. Då var det den socialdemokratiska regeringen med statsminister Ingvar Carlsson i spetsen som slog ifrån sig och inte ville veta, men ändå la sig i polisutredningen. (Chefsåklagare Lars Ringberg utredde affären och hade begärt att få tala med Indiens premiärminister Rajiv Gandhi och hans följe när de gästade Socialistinternationalens möte i Stockholm. UD och justitieminister Anna-Greta Leijon gick i taket och förbjöd i praktiken alla poliskontakter med det indiska sällskapet. På Socialistinternationalens presskonferens i Folkets Hus i Stockholm hindrade Ingvar Carlsson personligen reportrar från Ekot på Sveriges Radio att ställa frågor till Gandhi om mutorna. Åklagaren Ringberg kroknade till slut i motvinden från det högsta politiska etablissemanget (S) – och la ner sin utredning).

Det finns flera liknande exempel, som jag dock inte får plats med här. 

Journalisten Nils Resare har skrivit om bistånd i många år. Jag gissar att det är hans biståndsintresse som utgör grunden för hans bok ”Mutor, makt och bistånd – Jas och Sydafrikaaffären (Natur & Kultur). Det förvånar inte. Det är lätt att bli engagerad, för att inte säga förbannad, när man får insyn i hur krämarna i vapenindustrin tätt sammanflätade med de högsta politiska makthavarna i Sverige agerar för att till varje pris få sälja 28 Jas-plan till Sydafrika, ett land som rimligen inte har något större behov av jaktplan. (Vem ska man försvara sig emot?) Och som samtidigt, bl a av ekonomiska skäl, underlåtit att medicinera och även i övrigt betett sig djupt skamligt gentemot sina miljoner HIV-smittade och döende i AIDS. 

Redan här bör man ställa sig frågan hur många plan som hittills levererats. Flyger de? Finns det utbildade piloter? De storstilat marknadsförda svenska ”motköpen”, alltså svenska affärsinsatser och investeringar i Sydafrika som skulle vara en förutsättning för att landet till slut skulle bestämma sig för Jas i konkurrens med andra flygplanstillverkare, hör man mindre och mindre om. Det är i det närmaste omöjligt att få någon meningsfull insyn i hur motköpen har utvecklat sig (även om Ekot på Sveriges Radio har gjort ett gott försök). Inblandade hänvisar till ”affärssekretess”. Mycket av motköpen är förmodligen ren luft. Men ANC-regimen i Sydafrika behövde dem, åtminstone på papperet, för att i någon mån lugna ner sina fattiga medborgare när besluten togs. I sin bok berättar Nils Resare (som haft stor hjälp av Ylva Johnson, en annan biståndsjournalist) om en tänkt motköpsaffär som vore ytterst komisk om den inte också är så djupt tragisk. Norsjö Mekaniska AB, ett litet företag i Forshaga i Värmland som tillverkar trehjuliga flakmoppar, lockades att försöka etablera sig i Sydafrika. Svenska Sida var med och pytsade in pengar, av allt att döma mot gängse regler vad gäller svenskt bistånd. Ägarna till Norsjö Mekaniska satsade 100.000-tals kronor ur egen ficka. Inte  blev det några affärer. Det hjälpte inte ens att näringsminister Björn Rosengren (S) på en mässa i Sydafrika visade upp sig på en flakmoppe från Norsjö. (Vad har denne man egentligen tillfört landet, bortsett från hallåt kring sitt porrklubbsbesök i början av 90-talet?) I dag finns det inte längre någon moppefabrik i Forshaga. Den gick omkull efter motköpsäventyret i Sydafrika som det lilla företaget lurades in i. 

Mutorna. Det är nog inte helt fel att anta att när den sydafrikanska ANC-regeringen valde Sverige som flygplansleverantör så var det delvis som ett tack för allt stöd som Sverige gett ANC genom åren. Men de flesta som på minsta sätt försökt begripa sig på denna affär förstår också att det har mutats. Det är däremot svårt att bevisa så långt att det håller inför domstol, inte minst för att inblandade politiker och stater med emfas tycks vilja undvika att ärendet hamnar i domstol. Saab i Sverige har varit smarta nog att låta den ljusskygga delen av affärerna i huvudsak skötas av delägaren och samarbetspartnern BAE Systems i Storbritannien. Det är bl a svensk offentlighetsprincip och det i övrigt hyfsat öppna Sverige som gör det mer fördelaktigt att låta specialiserade engelsmän sköta denna obekväma och inte sällan komplexa hantering.

När polis till slut kopplades in så kom den svenska utredningen att skötas av överåklagare Christer van der Kwast, en polisman på heltid och en ekonom på halvtid. Två och en halv man skulle ta hand om ett av de största misstänkta ekonomiska brotten i Sverige genom tiderna! Ett land som vill göra skäl för epitetet rättsstat hade tillsatt en specialkommission. Men det låg inte i ledande svenska politikers intresse. (”Det vet väl alla att man inte kan göra internationella vapenaffärer utan mutor”.) Van der Kwast & Co blev beroende av vad de brittiska kollegerna fick fram hos BAE Systems. Men BAE utnyttjade de brittiska rättsregler som gör det möjligt för en mutanklagad att köpa sig loss från åtal och rättegång – och gjorde det. Återstår Sydafrika. Där kan mututredningar i dag liknas vid ett skämt. Ledande i det styrande partiet ANC, tidigare så aktade och hyllade under frihetskampen, börjar mer och mer påminna om ledare i en skurkregim (även om många i Sverige naivt fortfarande försöker värja sig mot tanken). Sammanfattat: Mututredningarna kring försäljningen av Jas till Sydafrika är nedlagda i samtliga tre berörda länder.

Nils Resares bok om Jas och Sydafrika ger en utmärkt inblick i Sveriges och andra länders hyckleri och dubbelmoral kring vapenaffärer. Men det är viktigt att journalister och övriga intresserade inte lämnar det vid detta. Följ upp fortsättningen hela vägen: Hur många plan som till slut landar i Sydafrika, vad händer med dem där, vad händer med motaffärerna, vem investerar och vem betalar hur mycket för vad etc.? Det bör göras inte minst av respekt för alla de sydafrikaner som är med och betalar kalaset (i ett land där press- och informationsfriheten nu dessutom står inför allvarliga hot). 

Jag har en kritisk synpunkt på boken. Nils Resare redovisar i slutet ett stort antal källor för sina uppgifter. Dessvärre är de inte särskilt meningsfulla. Det går nämligen inte att identifiera källor för enskilda uppgifter i bokens innehåll. Självklart har Resare också använt sig av källor som enligt lag måste hållas hemliga. Men de övriga? Det kostar tid och pengar att lägga in fotnoter och hänvisningar i en text som denna. Jag tror ändå det hade varit värt mödan, trovärdigheten blir så mycket större. Eller varför inte publicera enskilda avgörande dokument på en särskild hemsida som förlaget står för? I alla bästa fall hade det haft betydelse när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ihop med den Kristna Fredsrörelsen och kyrkans biståndsorganisation Diakonia nu i september plötsligt vaknade, polisanmälde Jas-affären och krävde att utredningen skulle tas upp på nytt. De har inget annat underlag än Nils Resares framställning i sin bok. Vad förväntar de sig? Man kan också undra varför organisationerna, när de den svenska utredningen las ner, inte omedelbart agerade och begärde överprövning av beslutet. Jas och Sydafrika är ett alldeles för viktigt ämne för att överlämnas till publicitetshungriga populister. 

Jan Mosander
Journalist och författare, fick 1987 Stora journalistpriset för sina avslöjanden kring Bofors Indienaffär.